Alliansen får finanskrisen att slå dubbelt

De borgerliga partiernas stöd för den svenska arbetsmarknadsmodellen är inte genuint, men efter deccennier har man dock börjat att motarbeta systemet genom att försvaga fackförbunden snarare än genom politisk konfrontation. Detta leder till lönedumpning och försämrade anställningsvillkor, skriver Fredrik Andersson från Ung Vänster i Linköping.

Under de senaste månaderna har varslen duggat tätt i Sverige, på grund av den dramatiska kris som spridit sig från USA. Under december månad beräknas 18 000 människor ha varslats om uppsägning, vilket är en stor ökning från samma månad förra året då 2 400 gick samma öde till mötes. Det är en oerhört oroande utveckling som måste tas på största allvar av de som sitter vid makten.

Särskilt allvarlig blir läget när vi samtidigt sett en utveckling där allt fler har lämnat A-kassan och därmed står utan skydd vid arbetslöshet. Det här är dock ingen slump, utan är ett resultat av en högst medveten politik från högerns sida. Många är dom som idag känner oro, och speciellt utsatta är ungdomar och andra grupper som står längst ifrån arbetsmarknaden.

Förståelse för det som sker i Sverige får man först om man går till djupet med den politik som idag förs. Det är nämligen en slug politik, där högern har lämnat sin gamla, mer ärliga (läs: uppenbart unkna) taktik. I stället har man valt att attackera den svenska modellen bakifrån. Centralt blir därför att genomskåda detta, och därmed avfärda högerns ”arbetarvänliga” retorik som det trams det faktiskt är.

Det centrala i den svenska modellen är att politiken inte skall lägga sig i lönenivån i samhället, utan att denna ska förhandlas fram av arbetsmarknadens parter. Detta har gjort att förhållandevis lite är reglerat i lag inom detta område. Det finns till exempel ingen minimilön, utan man förhandlar i stället fram kollektivavtal. Detta beror på att man inte ska vara beroende av vilken regering det är som råkar sitta vid makten.

Traditionellt har högern smutskastat det system vi har idag. Det sker förstås på sina håll fortfarande, och det är uppenbart att de borgerligas mål är detsamma: att rubba löntagarnas relativa styrka, till förmån för de redan rika. Man har helt velat byta system, till ett där arbetsgivarna ges större handlingsfrihet. Man har attackerat LAS, och sökt försvaga löntagarnas rättigheter däri.

Det nya i högerns politik syns dock i att man till synes accepterar ramarna för dagens modell, som beskrivits ovan. I stället har man kraftfullt agerat för att undergräva den ena partens (läs: fackföreningarnas) styrka, och därigenom försvagat löntagarnas chans att kämpa för bättre levnadsvillkor. Vidare har man attackerat A-kassan, och på detta sätt skapat ett läge där fler är redo att ta ett arbete till en lägre lön. Detta drabbar hela löntagarkollektivet, och bör därmed vara varje arbetares angelägenhet.

Underbudskonkurrensen, där arbetslösa, studenter och andra utsatta grupper tvingas tävla om jobben, förvärras förstås av finanskrisen, då utbudet av arbetskraft ökar. Arbetskraften blir billigare. Alliansens politik blir i ljuset av detta oerhört allvarlig, och riskerar och slå hårt mot samhällets svagaste. Dessutom försätter man fler än vad som hade varit nödvändigt i en svår situation, genom sin passiva arbetsmarknadspolitik där marknaden förväntas lösa alla problem. Marknadens osynliga hand formas, med alliansens goda minne, till en knuten näve: redo att slå allt fler på käften. Oavsett högerretorik, måste vi komma ihåg vem det är som tjänar på rean.

Fredrik Andersson
Vice ordförande,
Ung Vänster Linköping

________________________________

Du gillar kanske också...